Wernblom som föredöme

IFK Göteborgs och U21-landslagets Pontus Wernblom må vara älskad av de blåvita fansen och media men något gott föredöme är han i varje fall inte.

Efter matchen mot Italien kunde man läsa följande om Balotellis utvisning:

Så det var ingen filmning?

– Klart att man ligger kvar lite extra. Det är ju självklart. Men jag tycker inte att italienarna ska döma oss för det. Gör man en eftersläng ska man ha rött kort.

Dessförinnan hade Wernblom och Balotelli haft några lika intelligenta uttalanden om varandra.

Nu är det inte första gången Wernblom uttalar sig i media på ett klumpigt sätt. Nästa varje gång han får en mikrofon framför sig låter det mer eller mindre begåvat. Det är synd att hans verbala skicklighet matchar det han presterar på plan.

PS: Lagkamraten, både i Göteborg och U21, Gustav Svensson hade också ett intelligent inlägg före matchen:

Gustav Svensson har ett svar.

– Det vore gött att ge honom en lårkaka, säger han.

Undrar hur man fostrar spelare i blåvitt nu för tiden?

Kenny Jönsson

Jag måste sälla mig till de som hyllar Kenny Jönsson, hans karriär och personlighet.

Tänk om fler kunde haft vett att lägga av när de är på topp!

Livets höjdpunkt

Åldersfrågor inom idrotten är ofta debatterade. När blir man för gammal att vara med? När ska aktiva sluta? När faller man för ålderstrecket för ett styrelse- eller ledaruppdrag?

På den aktiva sidan tycker jag mig se att man håller på längre nu än bara för några år sedan. Niklas Lidström är 39 år och var åter nominerad till utmärkelsen Årets back i NHL. Inom fotbollen finns det flera som platsar på hög nivå i de stora ligorna. Det viktiga är att veta när det börjar gå utför. När man tror att man fortfarande kan prestera på högsta nivå men inte gör det. Kan man acceptera att gå ner ett par steg i prestionstrappan är det bra, men det blir patetiskt när man fortfarande har en självbild som inte stämmer med verkligheten.

Ett bra exempel på “vår” nivå är karl Corneliusson som lirade i landslaget, var proffs i Italien, men nu som 31-åring spelar i div 2. Och gör det utan att glänsa, utan att diva sig. åtminstone när jag såg honom senast.

När det gäller oss andra, vi som hamnat på ledarplanet, så är det lite svårare att dra gränser. När har vår topp inträffat? Hur väl stämmer vår självbild med verkligheten?

Så här på årets längsta dygn fick jag i förrgår för första gången en påminnelse om att min ålderskurva pekar på fel håll. Jag hade sökt ett jobb (som jag inte fick) och på min fråga vad som saknades i profil för att få jobbet fick jag svaret att några hade tyckt att jag var för gammal. Jag är född 1952.
Det är klart att jag funderar över beskedet. Jobbet i sig kan jag vara utan, så viktigt var det inte. Hade det varit det hade jag förmodligen ställt till lite palaver om det hela.

Det som för mig är allvarligast är om man med åldersbegreppet menar att man inte är kompetent nog. Att bli utkonkurrerad av kompetensskäl är för mig helt OK. I idrotten är vi fostrade i att jämföras med andra. Det som känns fel är när inte det sätts först. det hade varit lättare att förstå.

Mikael Santoft efterträder Hellströmer

För er som är observanta – kom ihåg var ni läste det först.

 Den 16 juni 2009.

Den 17 juni 2009.

Det långsiktiga utbildandet

Helen Melander, vid Pedagogiska institutionen i Uppsala, har lagt fram en doktorsavhandling om lärandet. Avhandlingen Trajectories of Learning: Embodied Interaction in Change understryker vikten av ett samspel mellan lärare/elev, eller i vårt fall, tränare/utövare. I våra olika utbildningar betonar vi vikten av gott ledarskap och god kommunikation. Vi pratar om vikten av långsiktighet i utbildningen. Helen Melander visar i sin avhandling på sådant som vi alltid måste ha med oss i lärandeprocessen. Melander pekar också på att lärandet/utbildandet är en ständigt pågående process med ‘ups and downs’.

Helen Melander säger på Skolportens hemsida bland annat:

- Med min bakgrund som antropolog och språkintresserad har jag alltid haft ett stort intresse i de samspel som bygger upp samhällen och kulturer och där är ju lärande och utveckling en bärande process.

Vad handlar avhandlingen om?

- Hur man kan analysera och beskriva lärande som samspel mellan människor. Många uppfattar att lärande är en mental process, något som sker i huvudet men här utgår jag från att det snarare är en social process. Jag har filmat flyglektioner där jag bland annat följt en elev och analyserat hur hon lär sig flyga en speciell manöver men jag har även använt mig av tidigare inspelat material från grundskolans tidigare år där jag analyserat två olika aktiviteter, den ena där några barn sitter och läser i en bok tillsammans och den andra när tre flickor hoppar hopprep ute på skolgården tillsammans.

- Jag har framför allt tittat på vad elever och lärare gör tillsammans, hur de tillsammans skapar lärandeinnehållet i interaktion med varandra och vad eleverna lär sig. Fokus ligger på hur de använder tal men också den viktiga roll det man gör med kroppen spelar – blickar, gester, ofta väldigt små detaljer.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

- Att lärande är djupt förankrat i det mänskliga samspelet och att det är något man gör tillsammans. Det syns på kroppsspråket, i formuleringar och tonfall vad läraren förväntar sig att eleven ska svara. Lärande består heller inte av ett före och efter utan är uppbyggt av små steg med gradvisa förändringar. Aha-upplevelser är med andra ord rätt sällsynta. Lärandeprocessen går heller inte i en riktning utan rör sig lite fram och åter och åt olika håll, dessutom innehåller lärande en mängd gråzoner.

- Det här vet kanske de flesta rent intuitivt men i min avhandling visar jag hur man kan se detta. Ett exempel från flygutbildningen är när läraren ställer en rad frågor som eleven inte kan svara på. Till slut tar läraren fram en trämodell och plötsligt kan eleven svara på frågorna, vilket visar hur kroppsspråk och andra materiella resurser påverkar lärande. I avhandlingen visar jag bilder på hur kroppsspråket fungerar som en byggsten i lärandeprocessen och i hur innehållet växer fram och hur det påverkar det man lär sig. Men kroppsspråket kan även förleda om det används fel och ger felaktiga associationer.

Okej då – då börjar vi!

Den 12 maj skrev jag om medlingsgruppens förslag till samverkan mellan RF och SOK. Här om dagen kunde man läsa på RF:s hemsida:

SOK meddelade idag att man accepterar den så kallade medlargruppens förslag till samverkansformer mellan Riksidrottsförbundet, Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) och Sveriges Paralympiska Kommitté (SPK) i sin helhet. RF och SPK har redan tidigare accepterat förslaget.

Låt oss hoppas det är starten för en sammanslagningsprocess!

Svenska FF:s nye generalsekreterare

Läste idag att Svenska FF:s generalsekreterare Sune Hellströmer kommer att lämna sin post till årsskiftet. Inom idrottsvärlden är det väl alltid lite intressant när den största idrotten ska byta sin högste tjänsteman.

Tittar man bakåt har fotbollen haft generalsekreterare med olika lyskraft. Några stycken har blivit förbundsordförande efter GS-tiden. Nu blir inte Sune Hellströmer det. Däremot kan man undra var hans efterträdare ska rekryteras i från. Blir det inifrån fotbollen? Blir det någon yngre eller någon “välplacerad” person i hög civil position? Kan tänka mig att det spekuleras på en del håll.

Personligen har jag efter att ha hållit till i fotbollens utkant de senaste 10 åren inte ha någon insiderkänsla. De 2 namn som jag utifrån ser är inga högoddsare.

Den förste, och som jag tror får första budet, är Karl-Erik Nilsson. Han ger väl förmodligen bara pengarna tillbaka om huvudsponsorn sätter upp honom på Oddset. Karl-Erik leder ju det pågående U 21-slutspelet. EM 1992 var ju startplattformen för Lars-Christer Olssons internationella karriär. Så varför skulle inte U21 EM bli Karl-Eriks? Med sina internationella kontakter från domartiden och sina politiska kontakter från Emmabodatiden finns väl mycket av det som förbundet letar efter.

Det andra namnet är väl ingen högoddsare heller. Mikael Santoft slutade nyligen i RF/SISU. Vet inget om hans fotbollsknytningar, men Lars-Åke Lagrell har under många år jobbat med honom under sin tid i RS (Riksidrottsstyrelsen). Santoft har vad jag förstår goda kontakter in i statsmakten vilket alltid är intressant för den ekonomiska maskinen Svenska FF.

Fotbollen är ju känd för sin kontinuitet men när man nu står inför ett ledningsskifte hade det varit spännande med någon överraskande lösning som kan förnya den operativa styrkan med tanke på vad som (man inte vet) väntar. Det är mycket nya tider som kräver förnyelse i ord, tanke och handling.

Förutom fotbollen är Riksidrottsförbundet ute och rekryterar sin nya chefsperson. Här är det verkligen behov av en stark kraft.

Men som sagt, det spekuleras på sina håll. Och dessa vet säkert mer än jag!

Anna Nordqvists prestation

Det är inte lätt att komma efter en ikon, man får sällan möjligheten att få sina framgångar bedömda utifrån sin egen prestation.

Anna Nordqvists första majorseger relateras till Annika Sörenstams fantastiska karriär. "Den “nya” Annika är för många en självklar rubrik, men hur kul är just den tanken för Anna. Visst är det kul och smickrande att blir jämförd med de bästa, men ändå inte.

Vi måste komma ihåg att Anna Nordqvist inte är helt utan egna meriter, lagvärldsmästare som hon är.

Låt oss uppskatta prestationen. Låt Anna få känna att det hon gjort är bra. Låt henne känna det utifrån hennes egna meriter. Låt oss inte hoppas det, men det blir kanske inte fler! Men det kommer aldrig att förta hennes remarkabla vinst i LPGA-mästerskapen 2009!

Hälften får inget

Över 20 miljoner sökta men bara 10 miljoner att dela ut.

Drygt 10 miljoner kronor kommer under Idrottslyftets år 3 (1 juli 2009-30 juni 2010) att fördelas till de skånska idrottsföreningarna för satsningar i samverkan med skolan. Men det glädjande är att det ansöks om mer än det dubbla.
Glädjande för att det äntligen blir konkurrens om pengarna. Nu blir det (förhoppningsvis) inte bara städernas bidragsvana ansökare som kommer att få stora belopp att finansiera sin “normala” verksamhet. Nu kommer också landsortens kreatörer också med på bidragståget.

det viktiga är att många får ta del av det stöd som Idrottslyftet är meningen att vara. Att det ska komma hela idrotten till gagn kanske blir lite riktigare nu. Att ansökningarna har blivit så många fler denna gång har förmodligen flera orsaker, men en är att budbärarna blivit bättre på att få föreningarna att förstå budskapet. Fortsätt så!

Fler ansökningar innebär bättre utnyttjade pengar. Konkurrensen blir större vilket ställer större krav på bedömning och uppföljning. För alla som får pengar denna gång är det viktigt att komma ihåg att man kanske inte får några pengar nästa gång (eller kanske lite mindre). Inriktning på självfinansiering kännetecknar alla goda projekt. Så håll tummarna för bättre samverkan med skolorna!

Va’ då nytt?

Malmö ska få en ny ojämn fotbollsplan. Som om det vore något nytt!

Har man spelat fotboll ute på landet eller på Klostergården, innan konstgräset kom, har man varit med om det förr.

Skillnaden är att nu är det visst meningen!

När tiden rinner ut

Vad händer när tiden börjar ta slut? Tiden när man får vara med och  leka med “de andra barnen”.

I en del ideella organisationer (oftast förbund) har man officiellt fastställt att när Du uppnår en viss ålder så kan Du inte bli omvald (invald) till ett förtroendeuppdrag (ofta styrelse/kommitté). I vissa fall är det praxis.

Dessa åldersgränser kan i vissa fall vara av godo. De gör att man åtminstone ibland tvingas förnya i församlingar som annars inte ger plats för nytänkande. I andra fall kan de vara av ondo när kreativa och kompetenta “åldringar” tvingas bort på grund av åldersträcket.

Personligen tycker jag inte att åldern per automatik ska vara en hindrande faktor vid utseendet av förtroendevalda eller funktionärer. I en dynamisk väl fungerande organisation behövs inte denna spärr. I verkligheten vet vi att många organisationer inte fungerar så väl i detta sammanhang. “Sanningen” att det är lättare att komma in än ut, stämmer tyvärr allt för ofta.

Min reflektion denna gång i frågan är hur man ska agera när man har en “åldersspärr” och när väl fungerande personer börjar närma sig “utspärrning”. Ska man göra enskilda undantag? Ska man ändra för att låta en viss person få fortsätta och medvetet öppna dörren för någon som inte borde få den möjligheten? Kan ett sådant här resonemang föras objektivt? Har ålderssynen förändrats genom åren?

Vilken ställning man tar i organisationen får vara upp till var och en, men jag tycker det är helt avgörande att man för diskussionen öppet och ärligt. Gör man inte detta öppnar man för missuppfattningar, missämja och dörren till en lång tids stridigheter.

Ologiskt

Ibland blir jag konfunderad över mitt eget tänkande.

Det här med att hålla på lag eller idrottsutövare har ibland inget med logik att göra. När man tittar på en serietabell någonstans i världen händer det efter ett tag att man börjar följa ett lags med-/motgångar. Efter ett tag blir man fast och börjar kolla lite mer. Och, kanske, så småningom blir man ett fan.
Samma sak kan gälla enskilda idrottsutövare i vilken idrott som helst. På något sätt hel oförklarligt!

Å andra sidan kan det rakt motsatta också uppstå, man önskar att laget/individen inte på något sätt ska vinna eller nå någon framgång.

När det gäller lag beror det ofta i mitt fall på att de kanske “brukar” vinna och därför hoppas jag att någon annan alltid slår dom. Bayern München är ett sådant lag. Här är det också parat med den attityd som representanter för klubben i vissa media förmedlar.
Lag väcker sällan mitt ogillande “av sig självt”.

Det gör emellertid ofta individer. Av någon anledning. Fast det är klart - det är ofta genom uttalanden, attityder (som jag uppfattar det) eller agerande som jag inte önskar dom någon framgång.

Robin Söderling är en sådan idrottare. Genom åren har han inte väckt några sympatier hos mig, varken genom sina resultat eller sitt agerande. Tvärtom har jag alltid tyckt han fått för mycket medialt utrymme i förhållande till sina resultat.
Så när han nu går och besegrar Nadal i French Open är det med mycket blandade känslor jag tar detta till mig. Å ena sidan önskar jag att Nadal ska förlora, men å andra sidan ville jag inte att Söderling skulle besegra honom. Till slut kommer jag fram till att jag hellre sett Söderling förlora!
Mycket märkligt! Jag inser naturligtvis Söderlings sportliga bedrift, att besegra Nadal är bra, mycket bra. Den delen skulle jag kunna uppskatta. Om det bara inte varit för mina oberäkneliga känslor.