Begreppet ankdamm används ju i lite olika sammanhang. Om man letar i Wikipedia får man fram att det kan betyda “en benämning på en efterbliven eller stillastående miljö”.
Många delar inom idrotten har ibland en tendens att bli en ankdamm. Man tror att den egna världen är den enda riktiga, att allt utanför förbundet, föreningen, laget eller min egen zon, är konstigt, fel eller ointressant.
Jag har inga ambitioner att här analysera varje del av den idrottsliga sfären utan vill bara göra några reflektioner på individnivå, på organisationsledarnivå.
Förtroendevalda har ett delegerat stort ansvar för hur deras organisation sköts och utvecklas. Man får sina mandat av medlemmarna och ska förvalta och ta till vara deras intressen. Svårigheten att rekrytera förtroendevalda inser alla de som suttit (eller sitter) i valberedningarna. Svårigheten att rekrytera rätt personer till olika positioner är än svårare. Många gånger är man glas om man får någon som överhuvudtaget är intresserad av styrelsearbete och som inte bara gör det för “att ingen annan vill”.
Om man nu lyckas rekrytera personer till föreningens beslutande organ dyker nästa svårighet upp. Vilka vyer och preferenser har ledamöterna? Vilken insikt har de i ideellt ledarskap? En del har kanske civila jobb eller utbildningar vars innehåll kan bli ett stöd för deras uppgift. Dessa utbildningar har sällan innehåll som stödjer det ideella ledarskapet som till många delar skiljer sig från den "yrkesmässiga världen. De allra flesta som rekryteras in till förtroendevalda uppdrag har ingen som helst utbildning i att leda en förening eller förbund. Den största drivkraften (och som definitivt ska finnas där) är det engagemang för föreningen, idrotten, som gjort att man engagerat sig från början.
Med detta som bakgrund leds sedan verksamheten. Ytterst sällan med en planering och kreativitet som krävs i det dynamiska samhället. Väldigt ofta med en grund i den egna sfären av idrottsliga, yrkesmässiga eller egensinniga erfarenheter. Väldigt ofta begränsade erfarenheter som delas med andra likasinnade i ledningen. “Vi gör som vi är vana vid” är ett rättesnöre som man förstår men som inte borde vara det rådande. Den egna miljön blir lätt stillastående och efterbliven (i detta sammanhang – man sackar efter). Man uppfyller kriteriet för ankdammsdefinitionen.
Många förstår förnuftsmässigt att man måste se utanför den egna verksamheten för att utvecklas men de flesta orkar inte med det. Den ideelle organisationsledaren har händerna fulla med att sköta den löpande verksamheten, att leva upp till alla krav och förväntningar som de oengagerade engagerade medlemmarna ställer. Man orkar inte lyfta blicken ut över horisonten. Man håller sig till det trygga, det vi alltid har gjort. Staketet runt ankdammen växer och blir till sist oöverstigligt. Konsekvenserna blir väldigt ofta en stagnerande verksamhet där försvarsmekanismen leder till att det blir alla andras fel och inte vårt eget.
Det är symptomatiskt att endast 400 av 1 400 ungdomsföreningar i Skåne har utbildningsaktiviteter i samråd med SISU Idrottsutbildarna. Den skånska idrottens utmaning ligger i att gå utanför den väg som lett fram till dagens resultat och nå de 1 000 ungdomsföreningar man inte har någon (utbildnings-)relation till i dag. Samtidigt måste man ifrågasätta det innehåll som lett fram till dagens situation.
