11 oktober 2015

Stockholms Central och medmänskligheten

Jag och hustrtun anlände under söndagseftermiddagen med tåg till Stockholms C. Lite egentid för att träffa yngste sonen och en man som heter Ove. Som ofta under helgerna var det mycket folk i omlopp på Centralen.

När vi lämnade ankomstplattformen för att ta oss ut på Vasagatan möttes vi av många personer i olikfärgade västar som stod längs väggarna i ankomsttunneln. På västarna stod det bland annat Röda Korset, Lawyer och ord på arabiska som vi inte förstod. När vi passerade den stora vänthallen fanns ännu fler västar men också personer i vita rockar - sjukvårdspersonal. Ute på Vasagatan fanns det tält med ännu fler människor redo att hjälpa.

Då, precis som när jag skriver detta, blev jag rörd över det engagemang som driver alla dessa personer som frivilligt finns där för att hjälpa alla som kommer till oss på flykt från något så hemskt att vi inte kan föreställa oss det.

Jag beundrar alla dessa medmänniskor som inser att vi måste ställa upp för de svaga och som medverkar till att tron på den mänskliga rasen inte helt krackelerar.

Och det fina är att vi vet att det finns så många fler än dessa jag mötte på Stockholms C som gör samma sak runt om i landet. Det finns hopp för Sverige!

7 oktober 2015

Dire Strait, döden och eftertanke

I fredags var jag på en minnesstund för en bortgången kusin till hustrun. Minnesstunden ägde rum i ett kapell i Malmö. I mitt 45-åriga förhållande till hustrun har jag inte träffat kusinen fler än 10 gånger. Så man kan inte säga att vi hade en nära relation.
Ändå sitter man där och blir berörd.

Ceremonin var välgörande befriad från religiösa förtecken. Mannen som ledde stunden var inte ens präst. Inte ett ord om Gud, himmelrike och liknande. Musiken som spelades var av Eric Clapton, Dire Strait och Bob Dylan. Personligt relaterade låtar/artister som kusinen gillat.

Förutom kusinens familj var vänner från när och fjärran med på minnesstunden. Det känslomässiga tillståndet som exponerades hos de närvarande varierade mellan djup förtvivlan och kontrollerad sinnesstämning.

Vad är det då som gör att man blir berörd i sådana stunder?

För egen del blir det ett par saker som poppar upp.

Att se andra människor blotta sina innersta känslor påverkar de flesta. Vi är inte vana att se ohämmad gråt och förtvivlan hos vuxna människor. I "bästa fall" är det när favoritlaget vinner/förlorar, när man ser en romantisk/tragisk film på TV eller ett underbarn sjunger en klassiker på Youtub som man blir berörd. 

Den personliga touchen med musik som dels den bortgångne gillat, dels är tillräckligt sentimental (har ännu inte hört så många rock-/hårdrockslåtar på denna typen av stunder) påverkar naturligtvis stämningsläget. Skillnaden mot psalmer som man inte har någon personlig relation till är milsvid.

Den tredje faktorn som dök upp i mitt funderande är den personliga insikten om att man själv kommer att ligga där i kistan förr eller senare. Och jag tror det är den största anledningen till all den sorg som alla ger uttryck för på sitt eget sätt. För även om vi saknar den som gått bort så blir den egna sårbarheten det som, medvetet eller omedvetet, påverkar oss mest.

Och är väl OK att vi blir påminda om att livet är en kort stund i helheten som vi måste se tilll att göra det bästa av. Att vi sedan som människor inte alltid okar med att göra det hör liksom också till.

2 oktober 2015

Delandets dilemma och delaktighet.

Det är väldigt länge sedan jag bloggade. Bloggar är väl inte lika inne som det var för ett par år sedan. Nu är det Facebook, Instagram, Twitter och en massa andra digitala plattformar som gäller. På gott och ont!

Facebook tycker jag har mest blivit en social sörja där likasinnade utgjuter sin ilska över dom som har andra åsikter, delar obskyra länkar om i princip allting eller dränker vänner med allehanda sociala inlägg.

Instagram, Twitter och liknande tjänster är på väg att leda oss in i kvällsjournalistikens fälla. Korta onyanserade inlägg som tycker något utan att ge en djupare bakgrund. I bästa fall finns det ibland länkar till mer djuplodande information. I värsta fall tillbaka till Facebook!

I dag var jag på begravning. En kusin till hustrun begravdes. Eller egentligen var det en minnes-/avskedsstund i ett kapell.
När jag satt där och lyssnade/deltog flög tankarna runt. Tankar som jag tänker skriva om i nästa blogginlägg. För det kommer att bli ett sådant ganska snart.
Jag insåg då klart hur fragmenterat vi många gånger kommunicerar i dagens samhälle. Detta kommunikationssätt förstärker den ytlighet och dumhet som förpestar vårt samhälle i de utmaningar som yttervärlden prackar på oss.

Hade främlingsfientligheten, Sverigedemokraterna, klasskillnader, utanförskap av olika slag och liknande fenomen existerat om vi hade sett varandra som individer och inte som alias med ett digitalt konto? Jag tror inte det!
Bookmark and Share