14 maj 2013

Superpedagoger – nej tack

Att skolan är hett politiskt område just nu står utom allt tvivel. Artiklarna, förslagen, utspelen och debattinläggen står som spön i backen.

De flesta börjar äntligen inse att nyckeln till goda skolresultat är goda pedagoger som får syssla med det dom vill och kan – lära barnen i skola och förskola det som läroplanen förskriver. Och att de ska för göra det utifrån sin lärarkompetens och inte utifrån vad en klåfingrig utbildningsminister anser om hur det ska utföras.

För att skolan ska lyckas måste den ges de resurser som omständigheterna kräver. Alla skolor har inte samma förutsättning, alla barn har inte samma förutsättningar. Men alla, både barn och skolor, ska erhålla den respekt de behöver för att uppnå goda resultat.
Därför är det bra att regeringen äntligen fattat att resurserna ska fördelas efter behov och inte efter schablon. Det är tur att det är val 2014 för annars hade Jan Björklund förmodligen inte skiftat ben.

Lärarnas roll och förutsättningar ska inte förringas. Jag blir kraftigt irriterad när man på vissa håll ska skapa superpedagoger med hjälp av lärarcoacher. Jag är naturligtvis inte emot att man stöttar och skapar utvecklingsmöjligheter för lärare. Men då ska det vara för alla lärare. Vi behöver inte ett antal superlärare. Vi behöver lärare som alla är super.

Vilka signaler sänder det till omvärlden när de styrande ska vaska fram superpedagoger? Vad innebär det för de pedagoger som inte får den möjligheten till stöd och kompetensutveckling? Vilken typ av pedagoger är de?

Se till att alla pedagoger dels är stolta över sin yrkesroll, dels får det stöd de förtjänar. Pedagogerna är de som har sett till att den svenska skolan ännu håller ihop, trots bedrövlig styrning från klåfingriga politiker på olika nivåer.

7 maj 2013

Har skolan någon framtid?


Sitter på Skolriksdagen i Stockholm och lyssnar på olika seminarier och föredrag där olika perspektiv på skolan exponeras.
Som på alla konferenser finns det ämnen och anföranden man kommer att minnas och vissa som man inte borde hört.

Jan Björklunds stund tillhör de senaste. Förutom de sedvanliga propåerna så lekte han nu också metod- och pedagogiklektor.

Det är två framförande sticker ut, både för sitt innehåll och sina framföranden.

Det första var gårdagens stund med Andy Hargreaves, professor, forskare, författare och inspiratör. Hans bok, Den fjärde vägen, som hans föredrag utgick ifrån, presenterar en ansvarsmodell för skolan som tilltalar mig.
Hargreaves förespråkar ett starkt lokalt inflytande över skolan som bygger på statlig styrning men som innebär frihet för den enskilda skolan. Vi måste läsa och lyssna mer på honom.

Det andra inslaget var Leo Razzak, social entreprenör, som berättade om sina livsresa från Norsborg till någon alla borde lyssna på.
Leo tydliggjorde på ett medryckande och engagerat sätt hur man kan lyckas i livets olika skeden om man "bara" möts med respekt och förståelse av förtroendeingivande vuxna. Leo och några i hans närhet fick tidigt kontakt med Anders Carlberg och Fryshuset. Passningen till skolan var "om man inte vet vem man är, hur kan man då veta vart man ska?"

För att skolan ska lyckas med det måste man slå sönder befintliga strukturer och satsa på "lärarskapet". Ingen elev kommer ihåg lokaler eller tekniska prylar, men alla kommer i håg en bra eller dålig läraren. Vilken man kommer ihåg beror på hur livet utvecklas!

3 maj 2013

Krig och hemmafruar

 

Finansminister Anders Borg varnar för en arbetslöshet på över tio procent. Som vanligt ska krafttag sättas in. Som vanligt kommer det inte att ha mer än marginell effekt.(Skånskan)

Även borgerlig media börjar nu allt mer inse svagheten med den sittande regeringen. Skånska Dagbladet försöker ge en förklaring till varför välfärden är på väg att raseras. Man menar att det behövs krig och hemmafruar för att bygga upp ett välfärdssystem som det en gång var.

När man då noterar att det nog inte är möjligt att gå tillbaka till den tiden, konstaterar man:

Det borde vara dags att släppa drömmen och bygga ett samhällssystem utifrån verkligheten. Det måste göras, men är det möjligt?

Ja, det är klart det är möjligt! Om man utgår från verkligheten är det ju inte så svårt. Låt oss börja med att byta regering. När det är gjort är det bara att börja reparera det Reinfeldtparentesen monterat ner.
Minska den okontrollerade valfriheten inom vård, omsorg och skola. Se till att skapa jobb och utbildning för de som i dag av olika skäl står utanför arbetsmarknaden genom utbildning, satsningar på entreprenörer och företagande. Ta tillbaka skattesänkningar och subventioner som endast gynnar fyllda plånböcker och redan etablerade aktörer. Se till att skattepengar används till medborgarnas bästa.

Och det är bara början.

2 maj 2013

1:a maj .. och sen?


1majslut
Gårdagens manifestationer runt om i landet var som alltid en höjdare för alla oss som är engagerade i rörelsen. Det är ju vår årliga firmafest.
Med partikongressen i ryggen, många bra och kreativa satsningar, en partiledare som växer mer och mer in i den publika ledarroll han måste ta, så har förberedelserna inför firande känts stimulerande.
Men det är ändå nu som utmaningen börjar. Det är om drygt 18 månader som vi kommer att utvärderas och där vi kommer att utvärderas av svenska folket.
(S) har i nuläget medvind i opinionsläget, mycket på grund av en trött och inkompetent regering. Men glöm inte hur det såg ut för 4 år sedan!
Det är därför viktigt att vi alla nu bibehåller entusiasmen i vårt arbete. Vi måste befästa en vinnande atmosfär i partiarbetet. Vi måste ut bland folk, visa att vi brinner för vår sak och berätta våra berättelser.
Det finns inget farligare än en motståndare som känner att en förlust närmar sig. De blir desperata. och kom ihåg att motivation slår klass!
Bookmark and Share