Kvinnliga hjältars diagnoser

Vi är många som följt Bron och Saga Noréns vedermöder att lösa komplicerade mordfall. Vi är nästan lika många som följer Homeland och Carrie Mathisons betydligt våldsammare äventyr för att hålla terrorismen borta från vår värld.

Rollprestationerna, som gör av de kvinnliga huvudpersonerna Sofia Helin resp Claire Danes, har med rätta hyllats runt om i världen.

Det som, förutom de spännande intrigerna, fångar tittaren är rollfigurernas personligheter. Båda har, förutom sitt skarpsinne, psykisk funktionsstörningar som blir en del som fascinerar tittarna.

Vad jag funderar över är att ingen, vad jag sett, diskuterar det faktum att de kvinnliga huvudpersonerna båda har sina diagnoser. Och att de får behålla sina utsatta jobb, trots de svårigheter nedsättningarna innebär för dom.

Det är förvisso film, men jag kan inte komma på att någon manlig huvudrollskaraktär "begåvats" med just dessa särdrag. Åtminstone inte i denna typ av genre utan då är det som psykopater och lustmördare eller  nördar i komediserier man syns.

Hur hade vi reagerat om Saga och Carrie varit män? Har vi lättare att ta till oss att kvinnor är bipolära hjältar och fascineras av deras egenheter än att de manilga attributen ska visa på svagheter som inte omfattas av de gängse normerna? 

Jag tror det!

Jag gillar i varje fall Saga och Carrie mer än Gunvald Larsson och Kurt Wallander!

Stockholms Central och medmänskligheten

Jag och hustrtun anlände under söndagseftermiddagen med tåg till Stockholms C. Lite egentid för att träffa yngste sonen och en man som heter Ove. Som ofta under helgerna var det mycket folk i omlopp på Centralen.

När vi lämnade ankomstplattformen för att ta oss ut på Vasagatan möttes vi av många personer i olikfärgade västar som stod längs väggarna i ankomsttunneln. På västarna stod det bland annat Röda Korset, Lawyer och ord på arabiska som vi inte förstod. När vi passerade den stora vänthallen fanns ännu fler västar men också personer i vita rockar - sjukvårdspersonal. Ute på Vasagatan fanns det tält med ännu fler människor redo att hjälpa.

Då, precis som när jag skriver detta, blev jag rörd över det engagemang som driver alla dessa personer som frivilligt finns där för att hjälpa alla som kommer till oss på flykt från något så hemskt att vi inte kan föreställa oss det.

Jag beundrar alla dessa medmänniskor som inser att vi måste ställa upp för de svaga och som medverkar till att tron på den mänskliga rasen inte helt krackelerar.

Och det fina är att vi vet att det finns så många fler än dessa jag mötte på Stockholms C som gör samma sak runt om i landet. Det finns hopp för Sverige!

Dire Strait, döden och eftertanke

I fredags var jag på en minnesstund för en bortgången kusin till hustrun. Minnesstunden ägde rum i ett kapell i Malmö. I mitt 45-åriga förhållande till hustrun har jag inte träffat kusinen fler än 10 gånger. Så man kan inte säga att vi hade en nära relation.

Ändå sitter man där och blir berörd.

Ceremonin var välgörande befriad från religiösa förtecken. Mannen som ledde stunden var inte ens präst. Inte ett ord om Gud, himmelrike och liknande. Musiken som spelades var av Eric Clapton, Dire Strait och Bob Dylan. Personligt relaterade låtar/artister som kusinen gillat.

Förutom kusinens familj var vänner från när och fjärran med på minnesstunden. Det känslomässiga tillståndet som exponerades hos de närvarande varierade mellan djup förtvivlan och kontrollerad sinnesstämning.

Vad är det då som gör att man blir berörd i sådana stunder?

För egen del blir det ett par saker som poppar upp.

Att se andra människor blotta sina innersta känslor påverkar de flesta. Vi är inte vana att se ohämmad gråt och förtvivlan hos vuxna människor. I "bästa fall" är det när favoritlaget vinner/förlorar, när man ser en romantisk/tragisk film på TV eller ett underbarn sjunger en klassiker på Youtub som man blir berörd. 

Den personliga touchen med musik som dels den bortgångne gillat, dels är tillräckligt sentimental (har ännu inte hört så många rock-/hårdrockslåtar på denna typen av stunder) påverkar naturligtvis stämningsläget. Skillnaden mot psalmer som man inte har någon personlig relation till är milsvid.

Den tredje faktorn som dök upp i mitt funderande är den personliga insikten om att man själv kommer att ligga där i kistan förr eller senare. Och jag tror det är den största anledningen till all den sorg som alla ger uttryck för på sitt eget sätt. För även om vi saknar den som gått bort så blir den egna sårbarheten det som, medvetet eller omedvetet, påverkar oss mest.

Och är väl OK att vi blir påminda om att livet är en kort stund i helheten som vi måste se tilll att göra det bästa av. Att vi sedan som människor inte alltid okar med att göra det hör liksom också till.

Delandets dilemma och delaktighet.

Det är väldigt länge sedan jag bloggade. Bloggar är väl inte lika inne som det var för ett par år sedan. Nu är det Facebook, Instagram, Twitter och en massa andra digitala plattformar som gäller. På gott och ont!

Facebook tycker jag har mest blivit en social sörja där likasinnade utgjuter sin ilska över dom som har andra åsikter, delar obskyra länkar om i princip allting eller dränker vänner med allehanda sociala inlägg.

Instagram, Twitter och liknande tjänster är på väg att leda oss in i kvällsjournalistikens fälla. Korta onyanserade inlägg som tycker något utan att ge en djupare bakgrund. I bästa fall finns det ibland länkar till mer djuplodande information. I värsta fall tillbaka till Facebook!

I dag var jag på begravning. En kusin till hustrun begravdes. Eller egentligen var det en minnes-/avskedsstund i ett kapell.
När jag satt där och lyssnade/deltog flög tankarna runt. Tankar som jag tänker skriva om i nästa blogginlägg. För det kommer att bli ett sådant ganska snart.
Jag insåg då klart hur fragmenterat vi många gånger kommunicerar i dagens samhälle. Detta kommunikationssätt förstärker den ytlighet och dumhet som förpestar vårt samhälle i de utmaningar som yttervärlden prackar på oss.

Hade främlingsfientligheten, Sverigedemokraterna, klasskillnader, utanförskap av olika slag och liknande fenomen existerat om vi hade sett varandra som individer och inte som alias med ett digitalt konto? Jag tror inte det!

ABF en dynamisk organisation?

I dag var jag ombud på ABF:s Skånes årsmöte.

Det var ett möte som jag lämnade med blandade känslor. Om stämningsläget på mötet speglar hur folkbildningen inom ABF är blir jag nedstämd.

Årsmöten är ofta välregisserade tillställningar och är inte alltid upphetsande. Denna gång kändes inte ens stimulerande. Det var inte ens välregisserat.

När medlemsavdelningarna inte kan besätta sina ombudsplatser blir lösningen att man minskar antalet ombud per organisation! Detta egentligen utan någon som helst diskussion. 

Låt oss hoppas att platserna kan besättas i framtiden. Annars minskas väl antalet ytterligare! Disktuera i stället den viktigaste frågan - varför kan man inte fylla antalet platser?

När valberedningen inte får in tillräckligt med nomineringar till förtroendeposter - vad gör man då? Jo, man letar inte upp egna förslag utan föreslår att platserna ska lämnas obesatta! Nästa steg är väl att man ska minska antalet förtroendevalda. 

Låt oss hoppas att de tre nya i valberedingen gör ett bättre jobb. Fast man får ju hoppas att den valda valberedningen blir intakt - man hittade inte några suppleanter!

Låt oss hoppas att ABF inte spelar en avgörande roll i den kommande valrörelsen, om årsmötet var måttstocken på vad som levereras.

Tyresö och fotbollen

Vem kan glädjas år Tyresö FF finalplats i Champions League? Hade jag varit Birmingham, som slogs ut av Tyresö i semifinalen, hade jag varit fly förbannad. Utslagen av ett lag som dels medvetet (?) tagit stora ekonomiska risker, dels kanske inte finns till om en månad!

Jag har i grunden inget emot att spelare tjänar pengar på sin sport. Jag har inget emot att föreningar satsar för att nå sportsliga och sociala mål. Men det måste vara med vett och sans!
För Tyresö är i sig inte den enda förening som genom åren gått över diverse gränser. Men, det är skillnad att ha dålig ekonomi och att vara vettlös i sitt agerande. Med de ersättningar som har avslöjats via "rekonstruktionsförvaltaren" har ansvariga ledare visat en synnerligen omdömeslös (bristande?) tankeförmåga.

Tyresös agerande skadar inte bara den egna föreningen utan hela fotbollen och speciellt damfotbollen.  Jag hade förväntat mig betydligt kraftigare reaktioner från både Svenska FF och Elitföreningen Damfotboll (EFD). Det är inte mycket synpunkter som sipprat ner till de skånska breddgraderna.

Effekterna av Europamästerskapet på hemmaplan blev inte de förväntade när det gäller publikintresse. Tyresös idioti gör definitivt inte saken bättre!

IOK och Stefan Liv på hjälmen

OS är ju på allas läppar i dessa dagar. 

Ja, egentligen har det ju diskuterats OS under de senaste veckor, fast då inte de sportsliga aktiviteterna. Korruption, polisövervåld, arbetarnas villkor o likn har diskuterats i alla media.

Förutom att det ryska myndigheterna nagelfarits har Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och dess ansvar för att spelen arrangeras i Sotji diskuterats. Och med all rätt!

Tyvärr har IOK duckat för alla frågor om att de kunde påverkat de lokala förutsättningarna för invånare och gästarbetare. Man har gjort det med de traditionella orden "idrott och politik hör inte ihop" eller "vi har frågat och fått svaret att allt gått rätt till!"

Jag tänker inte här gå djupare in i diskussionen hur IOK bör hantera det framöver. Den enda reflektion jag har är att ska IOK utnyttja sitt inflytande ska man göra det innan man tilldelar spelen till någon. IOK måste ställa kraven där och då. När spelen är utdelade ser jag ingen reell möjlighet att ändra på förutsättningarna (OK, teoretiskt inser jag ju att det skulle vara möjligt).

Vad som triggade igång mig att skriva dessa rader var IOK:s beslut att inte tillåta att den svenska ishockeymålvakten får ha Stefan Livs porträtt målat på sin hjälm.

Valentina Lizana Wallner säger i Aftonbladet

– Man får inte ha porträtt på masken och man får heller inte ha OS-ringarna ditmålade. Det är trist, jag skulle verkligen vilja hylla Stefan och jag tycker det är ett lite löjligt beslut, säger hon.

Orsaken är IOK:s regler.

IOK har inga problem att jag de aktiva för att dom målar saker på sina hjälmar. För något år sedan fick inte en pizzeria sälja pizzor med OS-ringar på. Då hotade SOK med polisen.

Tänk om man kunde varit lika samvetsgrann när det gäller mänskliga rättigheter!

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/os2014/article18307950.ab