Bra av H43? Nej!

Avbön hjälpte inte!

Vissa saker ska aldrig bli uttalade. Framförallt inte på öppna sidor på Facebook. Om man har synpunkter på folks hudfärg och etnicitet ska de definitivt uttalas i låsta privata sällskap.

Handbollsklubben H43 entledigar sin marknadschef! Valet måste ha varit väldigt lätt. Idrotten dras med så många olika problem att en sån här sak aldrig får passera. Men räcker det? På vilket sätt kan en annan position i klubben gottgöra det inträffade? På vilka grunder kan det sagda ignoreras?

Var går nu gränser för för vad man acceptera som misstag? Kan någon arbetsgivare vara säker på vad det är för person man har som anställd? Jag tycker att Molin skull fått sluta i föreningen! Har man varit med så länge inom idrotten som han varit, och dessutom är bloggare i dagspressen, då är det inget misstag. Fast det verkar som bloggen försvunnit från Skånskan blogglista. Bra i så fall!

Aningslöshet i sin prydno

Hur kan en person som är marknadschef i en elitklubb, skriver i dagspressen och varit med i sporten under en lång tid vara så korkad att han på en öppen Facebooksida använder sig av uttryck som inte går att missförstå?

Ska man vara hygglig kanske man kan hoppas att det var alkohol med i bilden! Fast då dyker det ju upp andra marknadsmässiga problem förståss. Vilken elitklubb vill att en av deras frontfigurer ska figurera i sådana sammanhang?

Det ska bli kul och se om Skånska Dagbladet låter honom fortsätta med sin handbollsblogg. Att han inte bör vara kvar i H43 hoppas jag alla är överens om!

Idrottsstatus

Fotbollen stänger av bloggande spelare. Handbollen stänger av bloggande domare. Ishockeyn stänger inte av spelare som i media säger

Dagen efter ångrar inte Lance Ward något.

– Jag ångrar inget, jag sa bara sanningen. Jag sa att han var hästskit, och han var hästskit i går. Jag har sett videon från matchen, och det stärkte bara min åsikt, säger han till Sportbladet.

Spelar det någon roll i vilket media de nedsättande eller kritiska synpunkterna framförs? Eller är det inom vilken idrott synpunkterna kommer fram.

Nä, jag kan inte komma i från att det är vilken sport och vad den står för som avgör det eventuella straffet. Hockeyn vädjar till det råa, till stenåldershjärnan hos sina spelare och fans. Det gör att man ser genom fingrarna när, mer eller mindre, hjärndöda spelare i affekt hoppar på domare och motspelare. Tyvärr inser man inte vilken effekt det har på de element som söker bekräftelse på att deras hjärndöda uppträdande mot motståndarsupportrar är OK.

Ishockeyn borde se till att ta tag i dessa fasoner.

Sen tycker, som jag skrivit om tidigare, att fotbollen är överkänslig på vissa områden i sin jakt på syndare långt efter matchernas slut.

Liten blev stor

Island tog OS-silver i handboll i Beijing. Förbundskaptenen, Gudmundur Gudmundsson, var idag på Lunds Universitet för att ”share his experiences on mental preparation” - inbjuden av Institutionen för Psykologi.

Tillsammans med ett antal studerande var vi några få “gäster” som lyssnade till den 90 minuter långa föreläsningen. Tyvärr var det inte många som tog chansen att lyssna på en förbundskapten som gjort en egen stor resa. Gudmundur Gudmundsson började som diktatorisk coach för ett antal år sedan men är nu en isländsk förädling av Bengt Johansson. Har man som jag haft förmånen att lyssna på många stora ledare genom åren var det inte mycket nytt som egentligen sades. Men det som alltid är berikande är sättet det sägs på. Passionen, kunskapen, engagemanget och viljan att prestera är det som skiljer dussintränaren från den store ledaren.

Gudmundur Gudmundsson kommer från ett land med 300 000 invånare. Att i en sport som handboll besegra länder med mer än 100 miljoner invånare bär respekt med sig. Ett konsekvent genomfört program sedan några år tillbaka har lett till en plats bland de stora för Island. Att det inte kommer att hålla sig på den nivån i eviga tider känns väl självklart, men det visar att det är möjligt för de flesta av sina mål om man bara har vissa förutsättningar för uppgiften. Men att det inte räcker med bara talang symboliseras av Gudmundur Gudmundssons ord - “The will to prepare needs to be even stronger the will to win.”

Styrelsekompetens?

Elittränarnas verklighet är på många olika vis tuff. Kraven från media, fans, sponsorer och resten av världen står inte alltid i proportion till kunnandet och de givna förutsättningarna.

Men frågan är om inte pressen från den egna arbetsgivaren är den som ställer till störst problem. Inte så att det alltid är de uttalade kraven som ställer till det, utan bristen på kunskap och kompetens hos beslutsfattarna.

Under några få dagar har man i 3 olika idrotter visat prov på märkliga ställningstagande i svenska elitklubbar. Självklart har man som utomstående inte alla fakta men man måste undra i alla fall.

Först så sparkade Rögle BK sina tränare efter 1 match i kvalserien till Elitserien. Laget hade då förlorat borta mot Södertälje, bottenkollegan från Elitserien som man bara vunnit 2 av 5 matcher mot på bortaplan under säsongen. Ersättare blev u-lagstränarna.

Det är inte heller första gången Rögle sparkar sin tränare under pågående kvalspel. 2007 sparkade man Bobo Simensen. Året före slängde man ut Jan Birthén (förvisso inte under kvalserien)!

Sen var det handbollsklubben H43 som efter en kvalmatch sparkade sin tränare Pelle Käll. Efter 26 knaggliga seriematcher räckte det med 1 kvalförlust för att tålamodet skulle ta slut.

Men frågan är om inte priset ändå tas av Åtvidabergs FF i fotbollsallsvenskan. Efter 3 seriematcher åker Daniel Wiklund ut med buller och bång. Ersättare hjälptränare respektive juniorlagstränaren. Förvisso har Åtvid förlorat de inledande matcherna men här kan man undra vilken tränare som hade gjort det bättre. Ett nykomligslag som inte gjort några spelmässiga förstärkningar att tala om kan inte förvänta sig en bättre start än vad laget fått. På vilket sätt kunde Wiklund ha presterat bättre i sin roll?

I samtliga ovanstående klubbar borde man rannsaka styrelsernas och sportchefernas kompetens. H43 böt förvisso ut sin styrelse för ett tag sedan men det hjälpte tydligen inte på den sportsliga ledarskapsbiten. Nä, det är mycket märkliga turer i elitidrotten. Mitt skånska idrottshjärta hoppas naturligtvis att både Rögle och H43 klarar nytt Elitseriekontrakt på det sportsliga planet. För Åtvidaberg är det roligt om de klarar sig hygglig i Allsvenskan. Det är inte kul för någon om man blir en slagpåse serien ut.

I alla tre idrotterna har man krav på en elitlicens för att få spela kvar på högsta nivå. Det är kanske på tiden att man även inkluderar en kvalitetssäkring av styrelsen och de ledande funktionärerna i klubbarna för att erhålla licensen!

Motivationens roll

– Det är ingen speciellt rolig hall. Oftast är det lite folk på läktarna. Det känns segt att spela här helt enkelt.

Orden är H43:s tränare Pelle Källs efter förlustmatchen mot Redbergslid i Lisebergshallen.

Lagets centralfigur Tomas Axnér spär på med

– Jag har inget bra svar på varför det är svårt att vinna här. Men helt klart är att det är ingen sexig handbollsarena.

Jag tror inte att en idrottspsykolog skulle ha svårt att sätta fingret på åtminstone en sak som kraftigt medverkade till H43:s förlust. Om man som ledare och spelare har med sig den inställning som både Käll och Axnér förmedlar ligger man under redan innan matchstart.

Jag förvånas varje gång jag läser eller hör liknande uttalande att man inte inser vilket underläge man hamnar i. Både Käll och Axnér (och “alla” andra) inser naturligtvis det felaktiga att ha denna inställning. Ändå är det så svårt att frigöra sig från det. Förvisso ska man inte bortse från att man i efterhand använder sig av ovanstående uttalande som bortförklaring till förluster. Enligt  Sydsvenskan har Axnér inte vunnit på 12 försök i Lisebergshallen så behovet av bortrationaliseringar är nog stort.

Nu kan inte alla lag ha samma självförtroende som exempelvis Barcelona där tron på den egna förmågan alltid innebär tron på seger i varje match. Men fler ledare/spelare/lag borde utgå tron på möjliga förändringar och undanröjandet av de hinder man själv kan styra. Den egna hjärnan är tyvärr alltför understimulerad i dessa sammanhang.

SkD

Sluta på topp

När ska en framgångsrik ledare avsluta sitt uppdrag och gå vidare i karriären?

Tommy Svensson, Lasse Lagerbäck och Bengt Johansson gjorde kanske alla ett mästerskap (eller kval) för mycket. Alla tre kommer att bli ihågkomna för sitt positiva ledarskap i olika mästerskap. Ändå avslutades deras landslagsuppdrag med ifrågasättanden.

I dagarna har Niklas Harris, LUGI:s damhandbollslags tränare sedan 5 år, fått beskedet att hans kontrakt inte kommer att förnyas. Det tidsmässigt överenskomna tränaruppdraget är slut. Styrelsen har gjort bedömningen att en ny tränare ska tillträda inför nästa säsong. Niklas Harris vill enligt media gärna fortsätta för att, som han själv tycker, skörda frukterna av sitt arbete.

Harris inställning är naturligtvis förståelig och tyder på ett engagemang som förmodligen är en del i den framgång laget uppnått under hans ledning. Men utan att veta vad framtiden kommer att bära med sig för LUGI:s damer, tycker jag det är riktigt agerat av styrelsen att ta beslutet att inte förlänga Harris kontrakt. Styrelsen har det övergripande ansvaret för föreningens verksamhet och måste kunna se förbi kortsiktiga personliga kopplingar. Om den nye tränaren, Dragan Briljevic, är rätt person för uppdraget vet inte jag. Förhoppningsvis är styrelsen bättre insatt i det.

Niklas Harris kommer nu att bli ihågkommen som den som förde LUGI:s damer upp i damsenioreliten och inte den som stannade en säsong för länge.