Lojalitetens pris

Ett problem man ställs inför som bloggare är att var gränserna ska gå när man bloggar.

Generellt sätt försöker jag att hålla mina inlägg/synpunkter så generella som möjligt. Förhoppningen är att de på olika sätt ska vara läsbara utan att någon ska känna sig (alltför) påhoppad/avslöjad. Jag tror att jag lyckats med det ganska bra så här långt.

Men ibland vill man skriva något som är relevant och allmängiltigt men som också kan tas “personligt” av individ eller organisation. Och det är här som ens egna lojaliteter sätts på prov.
Av olika skäl är man mer knuten eller beroende eller nära vissa företeelser än andra. Det kan vara personliga relationer, organisatorisk förankring eller andra känslor som påverkar.

Den gamle Sydsvenskanjournalisten Åke Stolt gjorde alltid en grej av att han inte var knuten till någon/något som han skrev om. Just för att kritiskt kunna granska allt och alla. Även om jag inte ställer upp på devisen förstår jag hur Stolt tänkte. Nu är det ju inte så att någon är 100-procentigt objektiv, men det gav en legitimitet till Sydsvenskans (eller åtminstone Stolts)sätt att skriva om allt och alla.

I mitt bloggande brottas jag med mina lojaliteter men när jag nu åter börjar blogga igen ska jag försöka bearbeta de hinder jag känt fram till nu. Det mesta tjänar ju ändå på att belysas även om det inte alltid uppskattas för stunden. Tyvärr har vi en tendens att sopa saker och ting under mattan inom idrotten (och naturligtvis på andra ställen också). Vi måste våga ta upp, och emot, saker som kan vara jobbiga i ett inledande skede. Så länge det inte finns dolda agendor och ont uppsåt måste vi ge utrymme i våra organisationer, relationer och lag för kritiskt granskande. Ska vi utvecklas måste vi ifrågasätta det vi gör i dag. Detta måste inte per automatik innebära att vi ska förändra allt vi granskar. Men har vi tittat på det ur olika synvinklar vet vi i varje fall att vi inte gör “som vi alltid gjort” utan eftertanke.