Sista helgen i maj 1999 samlades idrottens riksdag till möte i Malmö. Mer än 600 personer från hela landet och från alla idrotter träffades för att fatta kloka beslut.
Det var dels Riksidrottsförbundet, RF, dels SISU, den svenska idrottens eget studieförbund, som avhöll sin stämma i den nedlagda SAAB-fabriken, numera mera känt som Malmömässan.
Här fanns delegater av alla det slag. Till och med dåvarande idrottsministern, Ulrica Messing, var närvarande!
Här fanns Svenska Skidförbundets ordförande, som till vardags var koncernchef i ett börsnoterat bolag. Här fanns medlemmar i internationella olympiska kommittén, ja här fanns till och med före detta partiledare och den förste chefen för ”Palmegruppen".
Men det fanns faktiskt också en hel del "vanligt" folk också, sådana som bara råkade vara ombud från någon liten udda, åtminstone ur ett skånskt perspektiv, idrott. Folk som Du och jag.
Ty här skulle det finnas ombud som representerar hela den svenska idrottsrörelsen. Från stort till smått. Fast jag är förstås inte säker på att det lilla var så välrepresenterat. Det var mest det "stora". Det lät mest som så i alla fall.
Ty det bli lätt så i de här sammanhangen - stora vida svängar i debatten - ibland långt från den vardag som 99,9 % av alla föreningsledare befinner sig i.
Här måste vi alla fundera lite över vad som måste göras för att även de små problemen, vardagen, ska komma upp på de stora dagordningarna.
Jag tillhör de som tycker att man inte alltid kan skylla på de så kallade pamparna för att så inte blir fallet.
Gräsrötterna överlåter ibland alldeles för lätt till sina SDF-, DF eller SF-representanter att företräda sig. Av slentrian går man med på olika årsmöten att låta sig representeras av den sittande styrelsen. Man skulle kanske någon gång "be" att få en plats vid de "stora" tillfällena.
Men då måste man ju engagera sig!
Man måste, parallellt med det dagliga slitet, försök engagera sig i de stora frågorna, typ "Vad händer med idrottens finanisiering, hur går det med våra anläggningar, kan man förändra LOK-stödets utformning", osv.
För om inte man som liten för fram sina åsikter, hur ska de stora då kunna fatta rätt beslut? Om vi inte engagerar oss - med vilken rätt klagar vi då?
Den lilla föreningen är en oerhört viktig pusselbit i det svenska idrottspusslet. För att ett pussel ska bli helt måste alla bitar komma på rätt plats.
Om inte den lilla föreningen markerar sin plats i pusslet kan inte bilden bli färdig. Därför är den lilla föreningen den viktigaste biten i hela pusslet! Den sista, den som gör pusslet färdigt. Alla föreningar, små som stora, måste inse hur viktiga man är för helheten i den svenska idrottsrörelsen.
Under många år har föreningar funnits till. Under åren har man bidragit till att skapa sysselsättning för tusentals människor. Fortsätt med det!
Föreningens plats i den skånska, och svenska, idrottsvärlden är självklar. Gör den bara ännu tydligare. Kunskapen i föreningen är en ovärderlig tillgång - för Er, för skånsk idrott och för hela den svenska idrottsrörelsen.
(texten skrevs ursprungligen till Hardeberga BK:s 50-års jubileum)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar