Åldersfrågor inom idrotten är ofta debatterade. När blir man för gammal att vara med? När ska aktiva sluta? När faller man för ålderstrecket för ett styrelse- eller ledaruppdrag?
På den aktiva sidan tycker jag mig se att man håller på längre nu än bara för några år sedan. Niklas Lidström är 39 år och var åter nominerad till utmärkelsen Årets back i NHL. Inom fotbollen finns det flera som platsar på hög nivå i de stora ligorna. Det viktiga är att veta när det börjar gå utför. När man tror att man fortfarande kan prestera på högsta nivå men inte gör det. Kan man acceptera att gå ner ett par steg i prestionstrappan är det bra, men det blir patetiskt när man fortfarande har en självbild som inte stämmer med verkligheten.
Ett bra exempel på “vår” nivå är karl Corneliusson som lirade i landslaget, var proffs i Italien, men nu som 31-åring spelar i div 2. Och gör det utan att glänsa, utan att diva sig. åtminstone när jag såg honom senast.
När det gäller oss andra, vi som hamnat på ledarplanet, så är det lite svårare att dra gränser. När har vår topp inträffat? Hur väl stämmer vår självbild med verkligheten?
Så här på årets längsta dygn fick jag i förrgår för första gången en påminnelse om att min ålderskurva pekar på fel håll. Jag hade sökt ett jobb (som jag inte fick) och på min fråga vad som saknades i profil för att få jobbet fick jag svaret att några hade tyckt att jag var för gammal. Jag är född 1952.
Det är klart att jag funderar över beskedet. Jobbet i sig kan jag vara utan, så viktigt var det inte. Hade det varit det hade jag förmodligen ställt till lite palaver om det hela.
Det som för mig är allvarligast är om man med åldersbegreppet menar att man inte är kompetent nog. Att bli utkonkurrerad av kompetensskäl är för mig helt OK. I idrotten är vi fostrade i att jämföras med andra. Det som känns fel är när inte det sätts först. det hade varit lättare att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar