När tiden rinner ut

Vad händer när tiden börjar ta slut? Tiden när man får vara med och  leka med “de andra barnen”.

I en del ideella organisationer (oftast förbund) har man officiellt fastställt att när Du uppnår en viss ålder så kan Du inte bli omvald (invald) till ett förtroendeuppdrag (ofta styrelse/kommitté). I vissa fall är det praxis.

Dessa åldersgränser kan i vissa fall vara av godo. De gör att man åtminstone ibland tvingas förnya i församlingar som annars inte ger plats för nytänkande. I andra fall kan de vara av ondo när kreativa och kompetenta “åldringar” tvingas bort på grund av åldersträcket.

Personligen tycker jag inte att åldern per automatik ska vara en hindrande faktor vid utseendet av förtroendevalda eller funktionärer. I en dynamisk väl fungerande organisation behövs inte denna spärr. I verkligheten vet vi att många organisationer inte fungerar så väl i detta sammanhang. “Sanningen” att det är lättare att komma in än ut, stämmer tyvärr allt för ofta.

Min reflektion denna gång i frågan är hur man ska agera när man har en “åldersspärr” och när väl fungerande personer börjar närma sig “utspärrning”. Ska man göra enskilda undantag? Ska man ändra för att låta en viss person få fortsätta och medvetet öppna dörren för någon som inte borde få den möjligheten? Kan ett sådant här resonemang föras objektivt? Har ålderssynen förändrats genom åren?

Vilken ställning man tar i organisationen får vara upp till var och en, men jag tycker det är helt avgörande att man för diskussionen öppet och ärligt. Gör man inte detta öppnar man för missuppfattningar, missämja och dörren till en lång tids stridigheter.