Ologiskt

Ibland blir jag konfunderad över mitt eget tänkande.

Det här med att hålla på lag eller idrottsutövare har ibland inget med logik att göra. När man tittar på en serietabell någonstans i världen händer det efter ett tag att man börjar följa ett lags med-/motgångar. Efter ett tag blir man fast och börjar kolla lite mer. Och, kanske, så småningom blir man ett fan.
Samma sak kan gälla enskilda idrottsutövare i vilken idrott som helst. På något sätt hel oförklarligt!

Å andra sidan kan det rakt motsatta också uppstå, man önskar att laget/individen inte på något sätt ska vinna eller nå någon framgång.

När det gäller lag beror det ofta i mitt fall på att de kanske “brukar” vinna och därför hoppas jag att någon annan alltid slår dom. Bayern München är ett sådant lag. Här är det också parat med den attityd som representanter för klubben i vissa media förmedlar.
Lag väcker sällan mitt ogillande “av sig självt”.

Det gör emellertid ofta individer. Av någon anledning. Fast det är klart - det är ofta genom uttalanden, attityder (som jag uppfattar det) eller agerande som jag inte önskar dom någon framgång.

Robin Söderling är en sådan idrottare. Genom åren har han inte väckt några sympatier hos mig, varken genom sina resultat eller sitt agerande. Tvärtom har jag alltid tyckt han fått för mycket medialt utrymme i förhållande till sina resultat.
Så när han nu går och besegrar Nadal i French Open är det med mycket blandade känslor jag tar detta till mig. Å ena sidan önskar jag att Nadal ska förlora, men å andra sidan ville jag inte att Söderling skulle besegra honom. Till slut kommer jag fram till att jag hellre sett Söderling förlora!
Mycket märkligt! Jag inser naturligtvis Söderlings sportliga bedrift, att besegra Nadal är bra, mycket bra. Den delen skulle jag kunna uppskatta. Om det bara inte varit för mina oberäkneliga känslor.