Anja Pärson vs Petra Majdic

Att bli trea i OS förtjänar alltid respekt. Även om jag inte tillhör Anja Pärsons fans får man erkänna att prestationen var bra. Även om det var i en “konstruerad” gren. Att lägga samman resultaten i de 2 ytterlighetsgrenarna, slalom och störtlopp, kanske har sin finess men om det handlar om att kora den komplette alpine skidåkaren borde man väl summera ihop några grenar till.
Att hylla Anja för att hon tar bronset efter ett fall dagen innan är jag tveksam till. Visst hon flög 60 meter och blev rejält mörbultad. Med den rutin Anja besitter har hon förvärvat ett förhållningssätt till sin idrottsutövning där just smärta, fall och krascher ingår som en “naturlig” del. Det är beundransvärt men ingen bragd. Just själva begreppet bragd är medialt oerhört överexploaterat.

Om man ska sätta Anjas “bragd” i förhållande till något annat som inträffade samma dag som Anjas fall så är det Petra Majdics fall vid uppvärmningen inför sprintloppet.
I en kurva glider Majdic av banan och ner i en ravin/ett hål vid sidan av banan. Enligt uppgift renderar fallet Majdic 4 eller 5 brutna revben!

Trots detta kvalificerar hon sig till kvartsfinal i sprintloppet. Därefter tar hon sig vidare till semifinal och sedan till final. I finalen kämpar hon sedan ner Anna Olsson på upploppet och tar bronsmedaljen. Med 4 brutna revben! Jag vet inte om denna dumdristighet eller hänsynslöshet mot sig själv ska kallas bragd men i jämförelse med Anja håller jag Majdics prestation högre.

Vad man kan konstatera i båda fallen är att människans förmåga att uthärda smärta (fysisk och psykisk) är betydligt större än vad den “vanliga” tror. Gränserna för vad man kan uthärda ligger längre bort. Med rätt träning, även i vardagens besvärligheter, kan alla tänja sina gränser. Om det görs får vi nog se många riktiga bragder!

SkD YA HD DN DN 2