Problematiken med idrottsutövare som begår brott av olika slag aktualiseras åter igen. Dels är det en 19-årig innebandyspelare som döms till för en misshandel, dels en 21-årig fotbollsspelare som erkänt väpnat rån. Innebandyspelaren har blivit svensk mästare och fotbollsspelaren spelat 15 landskamper i pojk- och juniorlandslag.
Faller detta tillbaka på idrotten på något sätt? Har idrotten något större ansvar än någon annan att medverka till en rehabilitering? Vilka resurser har idrotten att förebygga och rehabilitera?
Självklart kan man inte värdera vilket “förarbete” de drabbade spelarnas klubbar gjort. Men generellt sätt är de flesta idrottsföreningar teoretiskt villiga att ta på sig ansvar för sina aktiva. Viljan finns enligt min mening hos de flesta. Framförallt på resan till eliten, sen kan det variera. Problemet är resurserna inte alltid finns där.
Riksidrottsförbundet får stora resurser inom ramen för Idrottslyftet. Resurser som man genom olika prioriteringar styr till olika områden. Utifrån ett samhällsperspektiv skulle kanske dessa pengar kanaliseras till de områden där ovanstående händelser bäst skulle kunna förebyggas.
Den statliga miljarden kanske inte behövde gå till skolsamverkan, ledarförsörjning och liknande utan i stället till rena sociala insatser med idrotten som motor. Och då med långsiktighet framför kortsiktiga duttande som ofta utmärker “satsningar” inom idrotten.
Det viktigaste är kanske inte att få fler utövare utan att se till att de utövare man har utvecklas till harmoniska individer. Till skillnad från de två ovanstående.
1 kommentar:
vem är det som skriver i denna blogg?
Möller är ju död sen 83.
Skicka en kommentar