Jag är en av dom som inte hyllar Ara Abrahamian för hans protest i samband med prisutdelningen i Peking-OS. Att han blev bortdömd på brottningsmattan må vara hänt. Han var inte den förste i så fall, men kanske den siste på ett tag. Där har hans bedrövliga uppträdande kanske gett resultat. Många tycker det var värt det, men inte jag.
Hyllningarna i pressen, på nätet och i andra sammanhang står inte i proportion till vad han uppnått. Nu har alla ställt upp på honom för han förlorade möjligheten att brottas i en OS-final. Folk har tyckt synd om honom för att han var en svensk som blev illa behandlad.
Var fanns alla dessa när Sverige i OS 2000 fick en guldmedalj i brottning på ett minst sagt tvivelaktigt sätt? Sydsvenskans Åke Stolt beskriver händelsen så här i samband med Mikael Ljungbergs bortgång:
Det var inte bara jag som ingenting begrep. Brottningsexperterna satt som frågetecken. Domaren höjde Mikael Ljungbergs arm i luften som tecken på seger, Sverige hade fått sitt fjärde OS-guld, men vi begrep inte hur det gått till. Vi hade sett den store, starke svensken från Mölndal och den väl så kraftige ukrainaren David Soldadze i nio minuters brottning. Eller vad vi skall kalla det. Inga grepp, inga kast, ingenting som tydligt visade att den ene var bättre än den andre men plötsligt stod Ljungberg där som vinnare och allt exploderade. Det blev dans och tårar och vild glädje och kungen tog ett nappatag med den nyblivne guldmedaljören och trots att vi ingenting fattade och inte tyckte att brottning var särskilt kul, så var det så rörande vackert att se en stor, stark glad svensk gosse framme vid sina drömmars mål.
Men då var det inte tal om att bojkotta prisutdelninge, kasta guldmedaljen på golvet och gå därifrån och förstöra de andra medaljörernas ceremoni.
Nej, upprördhetens utgångpunkt är tyvärr relaterat till de egna särintressena.
3 kommentarer:
Jag vill å det allra starkaste framföra min protest, allmänna oförståelse, besvikelse och upprördhet att du refererar till Stolt såsom han vore en auktoritet alternativt kunde klassas som en vanlig journalist. Har inte den mannen gjort nog ont? Förtjänar han verkligen mer uppmärksamhet? Tänk på alla oss som blir illa berörda!
Jag har många gånger uttalat min förvåning över Stolts tankar men här har han ju rätt. Vad där finns att bli illa berörd över förstår jag inte, man måste kunna se saker från två håll och vara ödmjuk inför varandra.
Tack för Era kommentarer.
När det gäller Åke Stolt har jag i tidigare inlägg uttryckt synpunkter på vad han skrivit. Det är upp till var och en att ha en uppfattning om hans (och andras) kompetens.
I detta fallet har jag lite svårt att förstå ett påhopp på honom. Referensen till Mikael Ljungberg guldmedalj var den jag hittade först när jag googlade. Att det råkade vara Stolts var en ren tillfällighet och inte en hyllning till hans journalistiska ådra. Budskapen var att ljungbergs guld var lika tveksamt som Aras förlust.
Skicka en kommentar