Jag var på Skånes Idrottsförbunds och SISU Idrottsutbildarnas årsmöten i Kristianstad i går. De båda organisationerna fungerar ju i praktiken som med samma personer i båda styrelserna och gemensamt kansli.
Som många andra årsmöten uppstår kluvna tankar när man sitter och lyssnar.
Den skånska idrotten är enorm. Över 2 000 föreningar med otaliga medlemmar, ledare och utövare. 65 olika specialidrotter som har “lokal” representation i Skåne. Så många är berörda av de beslut som tas på dessa 2 årsmöten.
Men hur många bryr sig? Självklart alla de som var närvarande, ombud från förbund samt förtroendevalda från och anställda i Skåneidrotten. Men ser man på numerären från SDF:en (det vill säga de olika specialidrotterna) blir man minst sagt bekymrad! Av 65 idrotter var endast 25 representerade på mötet med 40 ombud! Alltså mindre är 40 % av de berörda! Det är skrämmande!
Ja, men vad missar man då genom att utebli? En hel del saker, men för att ta 2 exempel:
- årsmötet är organisationens högsta beslutande organ. Här bestämmer medlemmarna (=SDF:en/idrotterna) vilken färdväg styrelsen ska följa det kommande året.
- årsmötet beslutar om hur det ekonomiska stödet till medlemmarna ska ske under det kommande (men även på längre sikt) året ska utformas.
Vid mötet i går beslöts om en helt ny föredelningsmodell som innebär en omprioritering av 1,5 miljoner kronor! Ett beslut som gynnar förbund med många LOK-aktiviteter. Ett beslut som innebär att Gymnastikförbundet tappar över 250 000;- och Orienteringsförbundet 84 000;- i SDF bidrag. Förvisso finns det 2 miljoner avsatta till Utvecklingsstöd för att på olika sätt kompensera de förbund som förlorar mest.
Man kan ha olika uppfattningar om vilken modell som ska användas (och det finns förmodligen ingen som tilltalar alla) men bekymret var att beslutet röstades igenom med siffrorna 19 – 18. 40 SDF var inte närvarande och överlät därmed till de 25 att ta beslut. För mig känns det inte som man tar ansvar för “sin” idrott!
Det måste vara mycket oroande för de ansvariga för skånsk idrott när man ser det låga deltagarantal på mötet. Det finns säkert flera skäl till den låga närvaron, men ska skånsk idrott kunna leva upp till de berömvarda mål man formulerat i bland annat Vision 2015 måste man få mer engagemang i och stöd från sina medlemsorganisationer. Den största faran ligger i om medlemmarna inte känner sig delaktiga i Skåneidrotten, att man inte förstår vad som sker och vad Skåneidrotten vill.
Och jag hoppas med hela min övertygelse att Skåneidrotten i sin utvecklingsiver inte springer i från sina medlemmar! För färdvägen är definitivt den rätta. Det gäller bara att få med sig alla på tåget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar