Lagbygge?

Så har årets ishockey-VM dragit i gång. För mig som väl ändå får anses som ganska engagerad i idrotten är det en ointressant turnering.
Parallellt pågår NHL-slutspelet där flertalet av världens bästa hockeyspelare är kvar i sina klubbar. Härifrån matas vi dagligen om olika fantastiska svenska insatser. Man beskriver inte så mycket de andra nationaliteternas görande, men får ju utgå från att de är lika bra som de svenska.

Hur tror man att de “näst bästa” ska locka mitt och många andras intresse? De “näst bästa” är naturligtvis fantastiskt duktiga hockeyspelare. Men marknadsföringsmässigt är det dock bara “näst bäst”.
Och hur kan man sedan marknadsföra något där man inte vet förutsättningarna? Om vi bara håller oss till det svenska, så är det för mig en gåta att man inte vet vilka spelare som kommer att vara med under turneringen! man håller platser öppna för spelare som blir utslagna efter hand i NHL-slutspelet.
Jag har tidigare skrivit om hockeyns syn på lagbygge. I alla andra lagidrotter betonar man vikten av kontinuitet och trygghet. Det gäller tydligen inte här. Hur kul är det att inte känna sig säker på sin plats? Hur kul är det att bli uttagen och veta att man riskerar bli av med platsen till en namnkunnigare, men slitnare, spelare? Hur lätt är det att bygga en spelidé som leder till framgång när det ständigt dimper ner nya aktörer? För det är väl inte så att ishockey är ett simpelt spel där taktik, lagbyggnad, spelidé inte spelar någon roll? Där det endast gäller att smälla på, kämpa och ha rätt frisyr?