Jag har ännu inte träffat någon ideell förening som inte velat ha fler ledare, mer resurser eller en bättre anläggningssituation. Och detta oavsett om det är en idrottsförening, scoutkår eller en förening för något funktionshinder. Man kan konstatera att det är mer som förena de ideella föreningarna än skiljer dem åt. Den avgörande skillnaden är dessa innehåll – idrotten, scoutingen eller förbättrandet av den nödvändiga livskvaliteten.
Alla tror att de är ensamma om sina problem där de sitter i styrelserummet och ska lösa den gordiska knuten. Ovetande om att grannföreningen kanske redan hittat lösningen. För att man inte pratar med varandra i tron att man inte har något gemensamt, att det bara man själv som har dessa problem.
De ideella föreningarna måste av flera olika skäl börja samverka i så många olika fora som möjligt, erfarenhetsutbyte, påtryckargrupper, allianser, projektsamordning, m m. Då kommer man ganska snart att inse att ensam inte är stark, utan att det är tillsammans man når resultat.
Beslutsfattare kommer att börja lyssna med större noggrannhet. Föreningar och förbund kan börja utnyttja sina medlemsrättigheter i samordningsorgan på ett starkar sätt. De svaga får det stöd de behöver av de som kommit lite längre. De starka får dels uppleva glädjen att dela med sig, men också förmånen att ha fler på sin sida i sina strävanden. För plötsligt kommer man att inse att man springer på samma löparbana. Och åt samma håll! Det gäller bara att börja prata med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar