Utbildningsdilemma

Alla är överens om att utbildning är viktigt. Massor av tid läggs ner på att hitta formeln som gör att den ideella sektorn tar sig tid att utbilda sig. För ett av problemen som många föreningar brottas med är att ta paus från det operativa arbetet (träna, tävla, administrera) för att få sina ledare/medlemmar att ta del av det utbud som finns.

Inte ens gratis utbildning räcker för att locka deltagare. Kommuner satsar. Idrottslyftet ger möjlighet. Men ändå – man orkar inte ta sig tid.

De olika förbunden har via Idrottslyftet erbjudit riktade satsningar för föreningarna. Föreningarna har, när erbjudandet kommit, accepterat och ställt upp på de satsningar som erbjudits. Men när sen aktiviteterna sätts i gång är inte alltid gensvaret lika stort. Målgrupperna tar sig inte tid.

I sin desperation att skapa verksamheter bjuder olika aktörer in till föreläsningar/seminarier/jippon med duktiga föreläsare/tränare. Man lockar folk till föreställningarna. Budskapet kan vara hur bra som helst. Alla går nöjda därifrån. Men vad händer sen? Hur mycket av det som delgivits på aktiviteten “lever kvar” i deltagarnas dagliga verksamhet 2 veckor senare? Förmodligen inte mycket!

Att säga att man har en lösning på problemet vore förmätet. Men, liksom alla annan utbildning, så måste aktiviteterna ligga så nära mottagaren som möjligt. Och då menar jag inte fysiskt.
Föreningen måste internt skapa den förståelse hos sina medlemmar som är nödvändig för att de ska inse att utveckling/förbättring startar hos dom själva. “Svårare” än så är det inte!
Att det kräver ett gediget arbete inser vi alla, men genom att vi väljer att vara med i den ideella rörelsen tar vi också på oss ett ansvar att försöka.

Detta samspel innefattar samtliga aktörer. Förbunden måste  förstå  föreningarnas situation bättre än vad man gör idag, samtidigt måste föreningar tydligare ta sitt ansvar och klargöra sin situation både internt och externt.