I slutet av 80-talet införde Skånes FF ackumulering av varningar i A-lagsserierna. Något år senare gjordes samma sak i B-lagsserierna. Kopplingen till kostnaden per varning skapades samtidigt. “Bötesskalan” var undertecknads konstruktion. Förhoppningsvis är det preskiberat nu.
De på pappret låga avgifterna såg inte avskräckande ut, men stegringen (per var 10.e poäng) är lömsk. Det blir snabbt pengar av det, framförallt när det något år senare kompletterades med “poäng” för avstängningar via utvisningar o likn.
När vi skulle “sälja” in det till föreningarna var argumentet att pengarna skulle användas till balnad annat förbättrad domarutbildning och datorisering av förbundets administration. Så skedde också. Under de första åren låg “straffintäkten” utanför den ordinarie budgeten. Jag kommer inte ihåg hur exakt mycket pengar som debiterades de första åren, men det var redan då en hel del. Vi trodde att beloppet skulle få föreningarna att jobba förebyggande för att förhindra varningar och utvisningar. Men icke.
Så efter ett tag när “straffintäkten” stadigt låg på 600 000 – 1 000 000 kronor lades beloppet in i den ordinarie budgeten. Det blev en säker intäkt!
När jag nu läser Skånebolls årsredovisning för 2008 kan man konstatera att beloppet på straffavgiftskontot inte har blivit mindre. 2008 betalade de skånska föreningarna drygt 2 miljoner kronor i straffavgifter! Snacka om att kasta ut pengar till ingen nytta! Samtidigt som föreningarna klagar på höga förbundsavgifter och brist på pengar!
OK, det är (förmodligen) omöjligt att spela en hel säsong utan att få en enda varning eller utvisning (fast tjejerna är ju rätt nära!). Men vad gör man för att komma till rätta med problematiken? Införande av Nolltoleransbegreppet är nästan att beteckna som en sista desperat åtgärd. Vad jag kan förstå har det ännu inte gett avsedd effekt. Åtminstone på gula och röda kort.
Men det är ju inte bara det som händer på plan som är problemet. Av de 2 miljonerna är idag cirka 1,3 miljoner att härröra till w-o avgifter, avhopp från serier, avsaknaden av legkort, spel med okvalificerade spelare, o dyl. 1 300 000;-! Pengar som försvinner från föreningarnas verksamhet. Vad görs det för att förebygga detta? Vems ansvar är detta?
För mig är svaret lätt. Styrelsen väljs på årsmötet för att under det kommande verksamhetsåret tillvarata medlemmarnas intressen. I detta ligger bland annat att skapa rutiner, initiera målsättnings- och policydiskussioner, skapa förståelse för vilka konsekvenser olika beslut och handlingar har på föreningens verksamhet.
Då räcker det inte att lämna över verksamhetsansvaret på tränare och ledare utan klara och tydliga riktlinjer. Styrelserna måste ta sitt ansvar!
De flesta ideella ledare engagerar sig i föreningarna för idrottens och sina barns skull. Där är vi jätteduktiga på engagera och ta hand om dessa. Men när det kommer till att ta ansvar och sitta på förtroendeposter är vi betydligt sämre. De skånska fotbollsföreningarna är inte sämre än andra idrotters föreningar. men heller inte bättre! Det tycker jag man borde vara!
När det gäller utbildning av tränare och spelare ligger Skåne långt framme. När det gäller föreningsutveckling totalt sett finns det oerhört mycket att göra.
Tänk om man i stället hade satsat 2 000 000;-/år på att utveckla styrelsens och föreningens arbete och styrning. Då hade skånsk fotboll blivit ännu bättre!
4 kommentarer:
Hej!
Först vill jag säga att det är en trevlig och snygg blogg som jag läser emallanåt men inte kommenterar så ofta. Det här inlägget påminner mig dock om gamla tider och jag håller helt med dig att en satsning på styrelsearbetet i klubbarna säkert skulle ge resultat.
Lars-Christer
Hej Lars-Christer, kul att höra i från Dig.
Ja, eftersom vi nu har varit med ett tag kan vi konstatera att det är inte mycket som förändras över tiden.
Hoppas dock att styrelsens betydelse prioriteras i kommande satsningar. Idrott är inte bara det som sker på tävlings- och träningsarenorna. Helheten måste ses och lyftas fram.
Föreningarna skjuter sig själva i foten när man inte väljer att straffa individen utan kollektivet varje gång någon beter sig illa.
Om föreningarna la avgiften på tränaren eller spelaren som åsamkat skadan skulle säkerligen beteendet bli mycket bättre på plan. Om jag som spelare vet att det kostar mig x antal kronor varje gång jag svär eller beter mig illa skulle nog fler tänka sig för både en och två gånger innan dom drar på sig gula och röda kort. Kanske en utopisk tanke men det är intressant att fundera vad dom ekonomiska incitamenten kan göra för stämningen på plan.
Hej Ola, tack för kommentaren.
Jag vet förvisso att en del föreningar gör som du säger, men det hjälper inte. Man måste betydligt mera jobba med inställningen hos spelare och ledare. Dessa måste inse och förstå att deras uppträdande inte är acceptabelt. Som det nu är köper man sig fri och fortsätter som vanligt!
Skicka en kommentar