Inom den ideella sektorn pratar vi alltid om hur viktigt det är att hålla kontakten med våra medlemmar, nya och gamla. Men hur många hinner eller orkar med detta när den dagliga verksamheten ständigt pockar på uppmärksamhet? Även om vi inser att de “gamla” (och i detta fallet handlar det inte om ålder) i de flesta fall skulle kunna fylla någon funktion i dagens verksamhet.
Förvisso kan det ju vara så att de “gamla” inte har något att bidra med eller att de gjort sig omöjliga på andra sätt. Då må det vara hänt. För egen del vet jag hur det är. Min kontakter med den skånska distriktsfotbollen har under de 10 senaste åren varit obefintlig.
Därför är det väldigt trevligt att Skånes Handbollsförbund utmärker sig positivt åter en gång. I ett inlägg på Skåneidrottens hemsida tackar Rolf Johansson, fd Fritidsdirektör i Malmö och ordförande i Skånes Handbollsförbund, för att han och många andra före detta ledare blivit ihågkomna i samband med för-VM i Malmö i början av januari. Att det dessutom inte var första gången detta skedde framgår också av Rolfs inlägg.
För även om alla inte som varit med tidigare är aktiva idag, så rör de sig bland folk och berättar om den goda behandlingen. I ett läge där konkurrensen om resurser, ekonomiska och personella, ständigt ökar är det viktigt att ha dessa ambassadörer som Handbollsförbundet på detta sätt skaffar sig.
Ibland behövs det inte så mycket för att en eldsjäl, aktiv eller före detta aktiv, ska känna sig uppmärksammad. Svenska Spels aktuella eldsjälskampanj kan vara en bra början!
Och eftersom jag har barn som är uppväxta med Djungelboken måste jag kolla in detta klipp!
2 kommentarer:
Jag delar din åsikt om att vi måste vara bättre på att ta hand om våra äldre medlemmar av idrottsfamiljen. Det är nog många som känner en stor hopplöshet när man själv slutar som aktiv och där har föreningarna ett stort ansvar att kunna ta hand om och ge dom äldre nya roller där deras erfarenhet och kunskap kan komma till godo.
Tack för Din kommentar.
Ja, de flesta är ju med i en förening för att man känner en gemenskap med människor och verksamhet. Den gemenskapen försvinner oftast inte bara för att man fysiskt inte är närvarande. Tvärtom kan saknaden efter gemenskapen ställa till problem för individen. Och det är ju så lite som behövs för att man ska känna sig bekräftad. Det måste vi orka med!
Skicka en kommentar