Vi är alla solen i vår egen lilla värld. Runt oss kretsar galaxer, stjärnor och planeter till vilka vi har starka eller inga band. Det kan vara familjen, vänner, arbetet, föreningen eller sådant som på olika sätt engagerar oss.
När vi på olika sätt kommunicerar med stjärnhimlen utgår vi från vår egen sol. Vi tror eller förväntar oss att vår sol är så stor att den ses av alla de andra. Men är det så?
För våra närmsta “rymdgrannar” är det förhoppningsvis så, men ju längre ut i rymden vi kommer blir det mer tveksamt. Där lyser kanske vår sol inte så starkt. Där klingar ljuset av snabbt. Ibland blir vi en komet som syns lite då och då. I värsta fall är vi ett svart hål som ingen ser men som andra vet att det (teoretiskt) finns.
Hur påverkas vi av detta? Hur hanterar vi att vi inte syns trots att vi finns och försöker lysa i alla vår glans? Vad går resten av universum miste om att inte se oss?
Vi vet ju att vi alla vill/behöver bli sedda och bekräftade. Vi vet att solen sakta slocknar när så inte sker. Hur många solar i vår ideella värld slocknar för att de inte ses eller uppmuntras? Troligen väldigt många.
Hur vet vi att just den solen vi ser förbi är “värd” att ignoreras. Hur vet vi att det inte är den ledare vi letat efter med ljus och lykta? Hur vet vi att det inte är den talang som räddar ekonomin för den hårt ansträngda föreningen? Hur vet vi att det inte är den förälder, den aktive, den sponsorn eller den sol som berikar vår verksamhet på ett avgörande sätt?
Vågar vi ta risken att missa just den solen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar