Ett ideellt dilemma

Charmen med att verka i och jobba med den ideella sektorn blir ibland överväldigande. Man lär sig aldrig.
Vad som ena dagen är den bästa av idéer kan falla platt till marken dagen efter. Utan att idén egentligen blivit sämre eller tappat i aktualitet. Det är bara så att något annat fångat intresset. Eller att något annat ställer krav på mina insatser.

De flesta som verkar inom den ideella sektorn gör det parallellt med sitt arbete. När den tid som inte är betald ska disponeras konkurrerar många intressenter om de få timmar som står till buds. Familjen, egenintressen och de/den förening/organisation som man eventuellt är engagerad i, ska ha sin beskärda del. Vem som går segrande ur den prioriteringstävlingen kan man inte alltid förutse, men det ideella arbetet får ofta stryka på foten. Det är inte alltid så lätt att lägga ner så mycket tid man skulle vilja.
Detta gör ju att man i sin ideella gärning inte alltid kan bedriva en långsiktig och strukturerad verksamhet. Det blir ofta kortsiktighet och "brandsläckarkarraktär" som präglar verksamheten. Det som vid ett givet tillfälle erkänns som viktigt och rätt, får vid ett annat stryka på foten för det som händer just då.

Allt detta känner jag till, men man blir ändå lika frustrerad varje gång man själv blir drabbad. Det var ju så bra! Tyckte jag, tyckte de jag pratade med. Och nu blir det kanske inget.
Vilka konsekvenser blir det av det då? Förmodligen inga. För vem bryr sig? Vi har ju fullt upp med att få vår tid att gå ihop. Intresseorganisationerna/föreningarna släcker sina gräsbränder och är nöjda med det. Medlemmarna kan fortsätta med att ha synpunkter på att styrelserna gör ett bra jobb eller inte sköter sina uppgifter. Att engagera sig utanför sin egen sfär tar för mycket kraft. Vi är beredda att betala priset för att inte ha inflytande. Vi överlåter till de professionella ideella att fatta våra beslut.
Vart 4:e år lägger vi en röstsedel i en valurna. Vi har gjort vår medborgerliga plikt. Åtminstone vi som röstar. Sen drar vi oss in i vårt idé för att titta ut 4 år senare. Och upptäcker att det mesta ser ut som vanligt. Under de 4 åren har vi anpassat oss till den nya tiden. Resultaten av satsningar och neddragningar är ju vardagen just då/nu och har det inte drabbat min sfär är ju allt som vanligt. Vad bra. Då kan jag ju med gott samvete krypa tillbaka in i idet.

Men allt är ju inte alltid som vanligt. Saker och ting händer. Vill jag upptäcka det i efterhand eller vill jag vara en del i förändringen? Vill jag kunna påverka, eller åtminstone försöka? För egen del vill jag alltid försöka. Det är det som det ideella engagemanget handlar om. Och det är det som gör mig så bedrövad när den ideella sektorn, föreningslivet, de som på olika sätt representerar sina medlemmar, inte orkar!