Dygnet runt, året om finns det personer som sliter med att få den svenska idrottsrörelsen att gå runt. I styrelserummen tänker, fixar och donar man för att organisera för, och skapa resurser till, den imponerande verksamheten.
Man gör det (oftast) utan egen ekonomisk vinning. Man gör det (ibland) för att ingen annan gör det. Man gör det för att man har ett engagemang för sin förening, sitt förbund. Och man gör det (oftast) bra. Utan dessa personer skulle vi inte ha någon idrottsrörelse.
Men på vilket sätt utför man sin insats?
I Sverige är vi oerhört noga med att alla ska var med. Att alla ska vara delaktiga. Att ingen ska sticka ut. Att skapa konsensus (oftast på förbundsnivå). Att skapa nätverk där vi hjälper och gynnar varandra. Med en fotbollsliknelse - alla är som Tobias Lindroth! Göra ett jobb som ingen märker förrän det inte görs. Den svenska modellen. Och självklart, så att ingen tror något annat, så ska detta hyllas.
Samtidigt är vi alla medvetna om, att man vinner inga matcher, eller i varje fall inte många, utan individualister, spjutspetsar, som ibland kan avgöra på egen hand. En Vranjes, en Klüft eller en Zlatan. Aktiva som trivs och är skolad i lagtänkandet, som sätter resultatet för laget först, men som också stiger fram och avgör (eller slår den avgörande passningen) när det som bäst behövs.
Samma saker gäller i styrelserummen. Vi måste skapa förutsättningar för fler Zlatan i våra styrelser! Tillsammans med Tobias Linderoth leder det långt!
(Tipsa mig gärna om någon Zlatan Du upplevt/känner. Skriv några rader om vederbörande så publicerar jag dessa goda exempel!)
Först publicerad 2008-02-29
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar